Aj!

I lördags, 30 minuter innan det var dax för Lia att åka och rida, hörde vi ett gallskrik utifrån. Lia o Milo var ute och lekte och Lia hade sprungit o snubblat. Inget ovanligt, hon brukar skrika som tusan fast det inte är så illa. Fast denna gången kände jag ganska fort att något inte stämde. Hon satt hos mig i soffan o snyftade o vi fick inte röra henne direkt. Det var bara att ställa in ridningen och åka mot akuten istället. Efter bedömning, röntgen och en del väntan kom beskedet: Nyckelbenet var brutit. Med mitella i handen (för hon vääägrade sätta på den) så åkte vi hem med en mkt ledsen och plågad tös.

Lilla hjärtat, hur kan det gå så illa av att bara snubbla liksom? Alla säger: Var det studsmattan? Näehe, då var det ridningen? Eh nej, hon bara snubbla!
Det ska läka av sig själv, går ju inte att gipsa direkt. Hon har armen i mitella och det vill hon ha, faktiskt. Hon tycker den är skön att ha och det är det första hon frågar efter på morgonen. Så nu blir det ingen ridning och ingen dans på nån månad. Å ingen förskola denna veckan och skulle inte tro att hon kan gå nästa heller och sen är det påsklov.... Hon tycker det är skittrist!! Vilket ju är fullt förståeligt såklart...

Jag tycker såklart med det är drygt, det är inte mkt vi kan göra. Åka nånstans är ganska uteslutet, stöter någon till henne skriker hon såklart. Hon trillade idag och landade på onda axeln och oj, vad ont det måste gjort. Man såg paniken i blicken.... Lilla tös. Vi går nån liten promenad om dagen mest för att få luft liksom, Ganska trist dock tycker Lia som såklart inte kan varkens cykla eller sparkcykla...

Nåja. Det kunde såklart varit mkt värre!