En dag som alla andra.

Dagarna flyter på en en behaglig takt. När sambon har semester känns det som att jag oxå har semester. Milo är så snäll och lugn. Vi låg och busade i sängen innan och plötsligt, mitt i ett av hans skratt, ser jag hur ögonlocken börjar trilla ihop. Gav honom nappen och han sov inom 3 sekunder. En lugnare och snällare bebis har jag aldrig träffat. Livet som Mamma är enkelt, behagligt och fruktansvärt roligt när man är Mamma till Milo. Han skrattar, busar, äter, leker och sover. Gnäller/skriker väldigt lite och är alltid mild i sitt sätt. I morse vaknade han med ett gallskrik och vi fick inte honom lugn. Efter ett tag insåg vi att han nog fortfarande sov, för vi fick ingen kontakt alls med honom. Han fick lite vatten och tillsist vaknade han till. Med ett léende, såklart:).

Efter det fick han sin frukost, som dom senaste 2 veckorna har bestått av gröt, runt 10-11 tiden på förmiddagen. Han brukar sova till halv tio-tio, tur där med! Idag slog kladdandet alla rekord. Det var gröt ÖVERALLT. I hans näsa, öron, under haklappen, under bodyn, på ögonbrynen. Ja, det är lättare att säga var det inte var gröt. (kommer inte på ngt ställe... Skulle vara i blöjan isåfall!) När han äter så proppar han in handen i munnen samtidigt, det är ju viktigt att känna på vad man stoppar i sig. Sen stoppar han in haklappen oxå, så där är lika mkt gröt på baksidan av haklappen som på framsidan. Ja, bilden talar ju för sig själv! Observera pölen vid halsmynningen i haklappen...

Ser härligt ut va? *sss*

Av någon anledning har jag fått för mig att jag ska börja sy. Bara enkla saker, skulle tex. behöva små förvaringspåsar och det borde ju tom. jag klara av att sy! Jag fick en symaskin av min älskade mormor när hon gick bort, men den jävlen bara backar! Hur jag än gör, så går den bara bakåt!


Åh som jag skrattat åt den symaskinen. Och jag kan ge mig tusan på att Mormor står bredvid och skrattar hon oxå. Jag saknar henne. Jag saknar henne ibland så det gör ont inne i mig. Jag hade ju så gärna velat att hon skulle få träffa Milo. Hon hade avgudat honom.
Min mormor var ingen gammal tant som det var dax att dö för. Hon var bara 71 år och den piggaste 70åringen jag träffat någonsin. Cancern gjorde henne trött, men bara den sista månaden. Jag kommer sakna henne varje dag, resten av mitt liv.
Jag har svårt att förstå att hon är borta, trots att det är ett år sen den 12 Augusti. Ett helt år! Jag kan inte förstå det. Senast förra veckan när jag var ute och gick såg jag en tant med röd jacka och vit mössa och tänkte: Det är mormor! Det var det såklart inte. För jag kommer aldrig mer se min Mormor. Och lilla Moa, lilla Moa som älskade Mormor. Som hon drog i kopplet, hon trodde oxå det var Mormor. Fortfarande när vi går förbi Mormors hus (även om jag undviker det oftast) så drar Moa i kopplet och vill in. Det är tomt efter Mormor och det kommer det alltid att vara. Det gör mig så ont att hon aldrig han träffa Milo. Men jag vet att hon är i närheten, alltid...

Livet går vidare. Idag med en Tripp till IKEA om jag får bestämma;).