Idag var det då dax. Han har frågat, gråtit och varit orolig länge nog nu. Idag fick han sin 6års spruta. Å himmel, så orolig han var innan, så himla ledsen. Så fort han såg vår bvc-sköterska i väntrummet började han storgråta. Väl inne i rummet hade han i stort sett panik. Han var SÅ ledsen, arg och skulle springa därifrån. Insåg att detta får vi nog göra snabbt och hålla fast honom, tur att sköterskan var på samma linje. Då sa han först att han kände att han skulle kräka och sen blev han akut bajs-nödig. Jag har nog aldrig sett honom så rädd faktiskt, han var helt lugn när det var operation samt när han drog ut tänderna. Men det har kanske satt sina spår ändå. Nåväl, sa att han fick bajsa sen och sen höll jag honom, sköterskan satte sprutan fort fort och han sa inte ett ljud. För det kändes ju inte. Haha, vilken urladdning. Han bara tittade på oss och sa: Jaha, ja jag visste ju inte att det inte skulle kännas knappt!
Nej det var ju det vi sa:) Älskade unge. Han var så lycklig efteråt. Hade köpt en leksak till honom som väntade här hemma och han var SÅ stolt över sitt lilla plåster.
Han började prata om hur han såg ut som bebis innan ikväll, så jag tog fram hans "bebisbok" som innehåller en hel del kort och jag har skrivit massa ändå sen han föddes. Han tittade länge på korten och sen vände han sig mot mig med stora tårar i ögonen.
"Men lilla du varför är du ledsen?" sa jag.
"Men lilla du varför är du ledsen?" sa jag.
"Jag blir så glad så jag började gråta Mamma. Den är så fin!".
Älskade Älskade Milo.
1 kommentar:
Så skönt det är gjort nu, hemskt att vara så rädd. Milo är världens goaste finaste lilla kille. Älskar dej lilla gubben. kram mormor
Skicka en kommentar