Idag fick vår Moa vandra vidare... 14,5 år gammal, förvirrad, nästan helt blind, blödande sår i nacken som inte läkt på ett halvår, Blodblandad avföring, kissar inne ibland och bara sover. Detta var inget liv för henne längre men fy vad jag saknar henne redan. Det är så tomt. Klockan är över 22 och ingen har stirrat om att gå in i sängen än... Mina lilla goa Moa... Jag har haft henne sen innan jag fyllde 18. Hela mitt vuxna liv har hon funnits här, hack i häl, alltid. Fruktansvärt irriterande att alltid ha henne bakom fötterna men nu är det enormt tomt. Lilla Lilla Moisen. Hur lever man utan dig? Jag vet inte hur man gör.
Milo har varit helt förtvivlad ikväll. Vi får väl se om han vaknar inatt, har en viss känsla av det. Mina fina pojke, han förstod ändå att vi var tvungna och att hon inte mådde bra längre...
"Men jag är ledsen ändå, jag saknar Moa!"
Vi kommer aldrig glömma vår Moa.
Två saknade hundar. Är det så här ni har det nu?
Oggy var 4 år yngre än Moa. Vi har alltid sagt att dom kommer försvinna ungefär samtidigt och så blev det.
Mitt hjärta värker.
1 kommentar:
Usch ja det är tomt o jobbigt för er... men som sagt , hon var gammal och sjuk.....Tyckte så synd om er , och Milo var ju så ledsen.. MEN nu kommer snart Hoppsan så ni får att göra igen...kram
Skicka en kommentar