När Lia kom till världen...

Vi skulle infinna oss på förlossningen kl.8 i fredagsmorse, den 12/2. Tanken var att snittet skulle bli av runt nio. Klockan här hemma ringde halv sju, jag skulle upp och duscha med nån svamp som tog bort bakterier och sen skulle ju Milo väckas och lämnas hos Mormor. Jag var givetvis vaken långt innan klockan ringde, vem kan sova en sån dag?? Milo väcktes vid sju och ville för en gångs skull inte till mormor och morfar, han ville följa med mamma och pappa. Han förstod mycket väl att ngt var på gång.

Milo lämnades av och vi körde mot sjukhuset. Nervösa nervösa! Väl inne på förlossningen fick vi inte plats där utan fick gå till BB och förberedas istället. Där fick jag ligga med CTG kurva (som mäter bebisen hjärtljud), fick nål i armen och så trodde dom att dom skulle sätta kateter, men det tjatade jag till mig att dom skulle göra efter att ryggbedövningen laggts istället. Onödigt lidande liksom! Sen fick vi sitta och vänta. Och vänta. Och vänta. Klockan var över tio innan dom kom och sa att det var dax. Värsta väntan i livet kan jag tala om för er... Under tiden vi väntade kom det upp ett annat par som hade blivit snittade och dom satt där med sin bebis, åh vad avundsjuka vi var på att dom var "klara" redan!

Sen gick det fort, dom körde ner oss till Operation, Rikard fick operationskläder där nere och jag fick ännu en nål. Jag är så svårtstucken så dom får hålla på hur länge som helst innan dom lyckas och ONT gör det... Fick EKG på mig, blodtrycksmanchett på armen, pulsmätare på ett finger och syrgas i näsan. Många slangar blir det. Sen var det då dax för det jag bävat för. Ryggbedövningen. Jag var mest rädd för att dom inte skulle kunna lägga den och jag skulle behövas sövas, det ville jag verkligen inte. Dagen innan hade jag träffat narkosläkaren som lovade att dom skulle fixa det och om hon inte kunde så kunde en annan överläkare som oxå var i tjänst då. Hon kunde INTE kan jag säga. Jag tror hon försökte MINST 20 gånger. Det gjorde ont. Det var riktigt jobbigt. Jag satt frammåtlutad mot 2 sköterskor som höll mig och tårarna sprutade. Tillsist kallade dom in den andra läkaren som fixade det på andra försöket. TACK! Dom kanske kunde sagt till honom lite tidigare dock så jag hade sluppit vara blå på hela ryggen och ha mer ont i ryggen än snittet efteråt...

När ryggbedövningen väl tog, så känns det direkt. Det börjar pirra i hela undre delen av kroppen och det blir varmt. Det är en ganska skön känsla faktiskt. Nu är ju jag lite nojjig och dagen innan hade det stått på aftonbladet om en tjej som inte hade blivit bedövad under sitt snitt och läkarna hade bara fortsatt skära. Så när läkaren frågade om jag kände vad hon gjorde, sa jag JAAA. Det är så svårt att avgöra, man känner ju att dom är där och rör vid en, men ingen smärta. Dom tar en kall bomullstuss och drar längs kroppen och då ska man inte känna att det är kallt. När det sen pirrar i hela kroppen så är det väldigt svårt att avgöra om det är kallt eller inte. Hon frågade mig "känner du detta?" och jag sa "JA jag tror det". "Det tror inte jag, för jag kniper dig allt jag bara kan just nu" sa hon och skrattade. Nästa gång jag sa att jag kände vad dom gjorde hade dom redan satt igång och magen var öppen, HAHA. Tror inte jag kände det faktiskt;).

Från dess att bedövningen tar tills dess att bebisen kommer ut, går det extremt fort. 10 minuter max. Jag låg där och känner att dom är där och bökar. Känner att dom börjar dra och ta i lite mer och plötsligt bara känner jag ett stort sug i magen, som om hela magen drogs ut och sen blev det så lätt att andas! Sen hörde vi det, lillans första skrik. Hon var ute! 11.43 var klockan när Lia kom till världen. Dom höll fram henne till mig direkt och som jag grät. Hon var så fin! Jag blev så lättad och avslappnad direkt. Sen fick Rikard följa med henne ut i rummet bredvid och klippa navelsträng och kolla så hon mådde bra. Jag låg kvar och blev sydd och kände mig som världens lyckligaste, trots att jag låg där med magen öppnad:). Efter en 10 minuter eller så så kom dom tillbaka och satt bredvid mig tills det var klart. Hon skrek och skrek och skrek och letade redan efter bröstet, men det gick liksom inte där med alla slangar. När jag sen var färdig flyttades jag till sjukhussängen och då äntligen fick jag hålla min "lilla" tös. Så fin hon var!

Läkaren sa att allt hade gått jättebra och att allt såg bra ut, inga konstigheter alls och hade knappt förlorat något blod. Med Milo förlorade jag 1 liter och livmodern ville inte dra ihop sig så dom fick hålla och och trycka på magen hela tiden efteråt, vilket inte är så skönt när man är nysydd över hela magen...

Vi kördes upp till förlossningen där vi fick ligga några timmar innan vi kom till BB senare på eftermiddagen. Vi fick dom berömda mackorna och vi fick in en telefon, mormor hade såklart ringt dit och frågat hur allt gick, det blev ju lite senare allting än vad vi trodde. Lillan började amma direkt och bedövningen började så sakta att släppa och då kom världens klåda. Det kliade öööverallt! Denna gången tog det längre tid innan bedövningen släppte, med Milo kunde jag vicka på tårna redan när dom körde mig från operationen. Men efter några timmar var det borta. Denna gången var jag väldigt pigg och inte alls så väck som jag var med Milo, då fick jag nog mkt starka smärtstillande. Denna gången var det panodil och voltaren och ngt till, men jag var pigg och med hela tiden, vilket var väldigt skönt.

Tillsist kördes vi upp på BB, vi fick ett eget rum med säng till Rikard oxå och, EN TV! Det är guld värt när man bara ligger där och dessutom inte kan gå upp ur sängen, det blir väldigt långtråkigt även om man har en bebis att snosa på. Jag låg väl mest och väntade på att det skulle börja göra ont, men det gjorde det aldrig. Jag fick panodil och några andra medeciner med jämna mellanrum och nån stor smärta kom aldrig. Jag var uppe och gick en liten runda på rummet redan vid åtta på kvällen och personalen var väldigt imponerad och tyckte jag borde ha mer ont. Jag tyckte inte ens det gjorde ont, det drog såklart i snittet, men den känslan hade jag ju innan oxå. Jämfört med foglossningen var det ingenting! "Du måste haft ont" sa dom till mig. Ja, jag har haft för jävla ont...

Dom första timmarna virrade vi fram och tillbaka om vilket namn Lillan skulle ha. Först sa vi Ellia som vi hade pratat om innan, men det kändes inte helt hundra. Sen pratade vi om Millie, som vi hade när vi väntade Milo oxå. Kändes inte heller rätt. Sen sa jag; Men bara Lia då? till Rikard och han sa direkt "Ja det får det bli!" Lia var ingenting vi hade pratat om innan, jag hade nämnt det nån gång, men sen var det inget som vi pratat mer om. Men när det kom så kändes det helt rätt och hon är verkligen en liten Lia!

Lia och Milo. Våra älskade knattar!

Vi stannade på BB i 2 dagar sen ville jag hem. Läkaren ville egentligen inte skriva ut oss då jag fick en blödning natten till söndagen, livmodern hade inte alls dragit ihop sig och blodet forsade. Direkt efteråt kändes det bra dock, hela magen sjönk ihop och allt kändes som vanligt. Så, mot läkaren inrådan, åkte vi hem och det är jag glad för! Jag kunde inte sova där, sängen var hård och jag hade ont i ryggen efter bedövningen, Lia var arg och jag/vi längtade som tokar efter Milo. Han har aldrig varit borta från oss så länge innan. Inte från mig iaf. Det var så himla skönt att komma hem och bara få vara själva utan alla som sprang in och ut ur rummet hela tiden.

Väl hemma infann sig ett lugn över Lia oxå och hon skriker nästan inte alls längre. Hon äter, sover, bajsar en himla massa, rapar och myser. Hon är så ljuvlig vår lilla dotter! Milo är så stolt över henne och är världens bästa storebror.

Det var en lång och PLÅGSAM väntan på henne, men det var värt varenda sekund. Hon är helt underbar vår älskade Lia...